Litteraturcirkel

Litteraturcirkeln har under många år varit aktiv men är nu vilande(2013). Det är Gillets förhoppning att den kan återuppstå i någon form




I litteraturcirkeln har vi bland annat läst Agneta Plejels bok Syster och bror samt Göran Skyttes Brev från tystnaden. Båda böckerna berättar om barn på mitten av 1800-talet som var dövstumma och som lämnades bort som små och hur det sedan gick för dem i livet.

När vi läste böckerna blev frågorna många. Hur känns det att lämna sitt barn utan att kunna förklara varför? Hur upplever barnet att bli lämnat på ett främmande ställe utan att förstå varför? Hur påverkar det barnet som vuxen? Hur fungerar det idag? För att få svar på våra frågor bad vi Vera Dahlin besöka oss.

Vi hade otroliga timmar tillsammans med Vera, en glad positiv person som delade med sig av sitt liv och sina erfarenheter. Vi hade en hörslinga på plats, men jag vet inte om den behövdes för Vera. Hon var fenomenal på att läsa på våra läppar. Själv pratar jag ganska fort och när jag bad Vera om ursäkt för det, skrattade hon och sa att det var inga problem. Hon hann med att se vad jag sa.
Vera är född döv med endast små hörselrester. Så lite, att hon enligt det höseldiagram som hon hade med sig för att visa oss, är döv. Vera arbetar nu på arbetsförmedlingens habilitering för arbetslösa döva för att hjälpa dem till arbete. Detta medför att Vera reser över hela landet. Här är lite av allt det som Vera delade med sig till oss.

Vera föddes i Norrland. Hennes pappa satt med henne i knäet och läste och sjöng med munnen mot hennes öra. Hennes morfar var trubadur och även han sjöng för henne, och också han med munnen mot hennes öra. Intuitivt förstod de säkert att det var enda sättet för Vera att höra.

Från treårsåldern undersöktes Vera av många läkare på Karolinska institutet och upplevde att hon aldrig fick vara i fred.
När Vera var fyra år inackorderades hon i Skellefteå för att gå på förskola där. Förskolan var bra, men familjen som hon bodde hos var inte snälla mot henne. Hon var där för att de skulle tjäna pengar på henne berättade hon. Sitt hem fick Vera bara besöka tre gånger varje år.
När man tränade talet på förskolan så använde man en spetsad blyertspenna som man justerade tungans läge i munnen med

Som sexåring fick Vera börja dövskola i Härnösand. Mamman åkte dit med henne och plötsligt upptäckte Vera att mamma var borta, bara resväskan fanns kvar.
Det var här som Vera för första gången kom i kontakt med teckenspråk, men inte i klassrummet utan på skolgården. Eleverna undervisades i samma ämnen som de som gick i vanlig skola och dessutom hade de talträning.
Till allhelgonahelgen hade Vera slutat prata och använde bara teckenspråk

Efter jul flyttade Vera till Örebro där hon åter fick bo hos främmande människor. Alla barn som hade hörselrester skulle gå i Örebro, och här fick man inte använda teckenspråk ens på rasterna. I Örebro gick Vera tills hon var 14 år. Eleverna fick endast besöka sina hem på jul, påsk och sommarlov. Det fanns A, B och C klasser. C klasserna var för de duktiga eleverna och Vera berättade stolt att hon gick i C klass och att hon läste mycket och tillbringade mycket tid i biblioteket.

På Blockhusudden i Stockholm fanns en realskola för döva men där fick inte Vera gå ”på grund av sin enkla börd”. Hon hamnade i stället på Flickskolan i Växjö. Det var en yrkesskola där flickorna förutom de vanliga skolämnena fick lära sig att väva, sy, sticka och laga mat.
Flickorna var också ute och praktiserade. Veras praktikplats var som biträde på barnmedicin på lasarettet. Vera konstaterade att hon trivdes väldigt bra i Växjö och här gick hon i tre år innan hon började på Kronobergs folkhögskola där hon gick i två år.
På folkhögskolan fanns visserligen en hörslinga i stora salen, men ingen kunde teckenspråk och det fanns ingen studieteknik för dövstumma. Det gällde att hitta en egen metod för att klara sig. Att gå på skola i Växjö uppskattade Vera mycket för här fick hon bo själv och behövde inte ta hänsyn till människor som hon var inackorderad hos.

Efter folkhögskolan började Vera arbeta på ett ålderdomshem i Hovmantorp
Här kunde föreståndaren teckenspråk. I Skillingaryd lärde Vera sig aktiviteter för dövblinda och att teckna i handen.
Via Stockholm kom Vera så småningom till Uppsala där hon nu bor och arbetar.

Att Vera har haft en tuff uppväxt, inackorderad under många år och med få möjligheter att  komma hem till sin familj för att hälsa på förstod vi. Dessutom fanns det ju inga möjligheter att hålla kontakt med hemmet på telefon eller via dator. Trots detta var Vera en oerhört positiv person som jag blev glad av att lyssna på. Samtidigt berättade hon att i dag får döva barn och deras föräldrar lära sig teckenspråk samtidigt, och får därför precis som hörande barn möjlighet att prata med sina föräldrar.

Kristina Simonsson
Cirkelledare


Litteraturcirkeln våren 2011

Under våren är vi elva medlemmar ur Smålands Gille som träffas i en litteraturcirkel. Vi träffas fem gånger och vi läser två böcker. För att hinna diskutera böckerna har vi valt att använda två sammankomster till varje bok Dessutom planerar vi för ett författarbesök.

Vi har börjat våren med att läsa Bockfesten av nobelpristagaren Mario Vargas Llosa. Boken handlar om diktatorn i Dominikanska republiken, Rafael Trujillo. I Bockfesten får vi följa levande och lidande människor under tyrannens regim. Boken ger underlag för livliga diskussioner om innehållet, men också jämförelser med andra diktaturer i världen.

Nästa bok som vi planerar att läsa är en novellsamling av författaren Mehmed Emin Bozarslan som är uppvuxen i Kurdistan. Bozarslan kom till Sverige som politisk flykting 1978. Han hade varit fängslad i Turkiet för att han hade gett ut en ABC-bok på kurdiska, ett förbjudet språk i Turkiet. I Sverige har han en rik produktion på kurdiska. Produktionen omfattar såväl egna, som klassiska verk. Vi hoppas att vi skall få besök på cirkeln av författaren för att bland annat få veta mer om den kurdiska problematiken.

Förra terminen läste vi bl.a. Fosterland av Dilsa Dermibag Sten. Dilsa berättade i den boken om hur hon som barn kom med sin mamma och sina syskon till Flogsta i Uppsala där hennes pappa redan bodde.
Boken gav många funderingar och tankar om hur det är att komma som invandrare till ett annat land. Hur är det att emigrera till ett land vars språk och kultur man inte känner till? Hur är det att inte få prata sitt eget språk kurdiskan när man bor i Kurdistan? Kan det jämföras med att som smålänning inte få använda sin dialekt i andar delar av Sverige?


Den här terminen har vi på grund av storleken på den lokal vi disponerar inte möjlighet att erbjuda flera att deltaga i cirkeln. Om någon däremot är intresserad av att dela vår gemenskap till hösten så hör gärna av Dig redan under våren till undertecknad



Kristina Simonsson
Tel 018 374076

Login